Spontanitet

När jag kom till jobbet i morse möttes jag av ett
"Middag ikväll Elin, du kommer väl!" från min chef.
"Ikväll, jaha, nej det visste jag inte..." sa jag.
"Nej, vi bestämde det igår kväll. Alla ska med."
Anledningen till att vi skulle gå ut var att en av killarna hade gift sig.
"Aha, vad kul, då förstår jag" (Tänkte att han kanske gift sig helgen innan och att de ville skynda sig och fira innan det hade gått för lång tid.) "När gifte han sig?" frågade jag.
"I maj."
"Aha, ok då..."

Cena Roma

Eller Tjena Roma! Det uttalas likadant, men cena betyder middag pa italienska. Jaja, det var ju ingen italienska-lektion det här. Vi har äntligen fått tillbaka internet (men vet fortfarande inte vem som tog det och varfor) så jag måste ju berätta om hur första middagen på vårat lilla projekt var. Så här var det:

Info

Metrolinje: A
Hållplats: Valle Aurelia
Restaurang: Rossovino
Typ av restaurang: Vinbar/kvartersrestaurang
Förrätt: Antipasto della Casa (Husets förrätt), som innehöll blandade gottigheter, bl.a. min godaste friterade kronärtskocka hittills.
Pasta: Jag tog Ravioli med ricotta, spenat, smör och salvia och Göran tog spaghetti med vitlök, olja och peperonchino.

Betyg (först Elins, sen Görans)

Området: 3, 3
Restaurangen: 4, 4
(service, mysighet, fräschhet, osv.)
Förrätt: 3,5, 4
Pasta: 4,5, 4
Totalt: 3,75

Kvällen till ära klädd i metro-färgerna röd och vit.
Förrättstallriken, där kronärtskockan gick ut som segrare, tätt följd av "brödbit med mozarella och tomater". Friterade saker är sällan godare än gott.
Min pasta. Den kanske inte ser ut ha mycket att ge och jag kan hålla med om att ett litet salladsblad aldrig kan skada (en filosofi som inte många italienare verkar hålla med om), men satan i min gata vad god. Jag dreglar nu när jag skriver detta och det var två veckor sen jag åt den.
Jag blev grisglad helt enkelt.
Om ni tycker att Göran ser lite svettig ut på den här bilden så har ni rätt. Det var nämligen drag i den pastan. Tur att inte mesiga jag tog den, men Göran, han gillart!
Sammanfattning: En tumme upp och ett leende upp till öronen.

Vi är internet-lösa

Sen mitten på förra veckan fungerar inte internet hemma hos oss. Därav brist på inlägg. Vi ska försöka slåss med internetleverantören på ett mer lyckat sätt, men hittills så går det inte vår väg riktigt. Vi hoppas och håller tummarna så länge. Det känns som om jag tappar kontakten med Sverige utan internet. Tur att jag har ett jobb iaf. Med internetuppkoppling!

Moster Elin

Idag kl. 9.28 föddes min lilla systerdotter Maria och jag längtar så tills jag får se henne, hålla henne och lukta på henne. I morgon ska jag boka flygbiljetter hem, men det blir inte direkt. Ska låta familjen bli lite varm i kläderna först. Men sen kommer jag hem och kramas med dem.

Project Cena a Roma

Är just hemkomna från del ett i vårat nya lilla projekt. Projektet går ut på att en gång i veckan åka till en metrohållplats som vi inte varit vid förut och hitta en restaurang att äta middag på. På så sätt kommer vi lära känna nya stadsdelar i Rom samtidigt som vi (förhoppningsvis) kommer att träffa på några fullträffar till restauranger. Redan nu kan jag säga att det är en bra idé. Snart kommer en fullständig rapport, just nu orkar jag bara inte. Är så trött (efter 3 dagar på nya jobbet bara) att jag inte ens orkar facebooka...

Att göra bort sig innan man ens börjat

Som de flesta redan vet så fick jag reda på igår att jag fick jobbet jag var på intervju för i tisdags. Jag är jätteglad både för att det betyder att vi kan vara kvar här ett tag till, och för att jag tror att det är ett jobb som jag kommer kunna lära mig jättemycket på.

Så, större delen av den här dagen har gått åt till att maila med Elan IT, det är kontrakt, ansökningar till försäkringskassan, andra avtal och id-handlingar som ska skrivas ut, signeras och faxas tillbaka, osv. Och så ville de ha en bild, men det var ju enkelt fixat, så lätt att maila, det var det första jag gjorde på förmiddagen. (Det är inte så noga, bara ditt ansikte syns, så kan vi fixa till den.) Alldeles nyss, när jag satt på internetcafét som jag faxade ifrån och pratade med tjejen på Elan IT utspelade sig följande lilla samtal:

Hon: - Jo förresten, det där kortet du skickade...
Jag: - Ehh, ja..
Hon: - Det är lite svårt att... Jag förstår inte riktigt...
Jag - Ehh, jaha, vänta lite... (Börjar ana oråd, försöker hitta mailet jag skickade...)
Hon: - Jo, så jag skickade bilden till Massimo. (Projektledaren på HP som intervjuade mig i tisdags) Han tyckte inte alls att du var dig lik.
(Panik-känsla)
Jag: - Ehh, hmm. (Nu hittar jag mailet jag skickat. Med denna bild bifogad:)




Jag: - Oj. (Kan inte hålla mig, skrattar.)
Hon: - Skickade du fel bild? (Skrattar minst lika mycket som jag.)
Jag: - Ja, jag skickar den rätta så fort jag kommer hem. Förlåt. Tack så mycket. Hejdå!
Jag: (Fortsätter skratta till jag kommer på att jag sitter på ett internetcafé och de andra tittar på mig lite.)

Italienska posten - inte lika rolig som ryska.

Idag var jag tvungen att gör mitt första besök på posten. När jag lyckats lista ut vilken av de fyra sorters nummerlappar jag skulle trycka fram insåg jag att det var drygt 60 personer framför mig i kön. Jag tog en liten (fönster-)shoppingrunda i 40 minuter och när jag kom tillbaka var det 10 nummer kvar. Jag väntade 20 minuter till medan jag iaktog den italienska ineffektiviteten med häpna ögon. Hur kan man göra så lite på så lång tid utan att somna kan jag inte förstå. Sen var det min tur. Jag hade min lapp som jag fått i brevlådan, körkortet, nummerlappen och pengar (€20 skulle kalaset gå på). Jag var beredd, men ändå lite orolig (tidigare kontakter med italienska myndigheter har gjort mig luttrad, det händer inte så ofta att man kommer därifrån med en känsla av "mission accomplished" om man säger så.) Den buttra (underförstått att hon är butter men eftersom ni inte bor här så får jag vara övertydlig.) kvinnan tittade så länge och misstroget på mitt körkort att jag hann önska innerligt att jag hade tagit med passet. Men sen beslutade hon sig för att godkänna det. Sen började hon fylla i ett dokument (för hand) med en massa viktigt information, jag fick skriva under både en och två gånger och hon skrev ut ett papper (från datorn!) och skrev lite mer information på det, jag fick skriva under igen och till slut skulle jag få betala. Oj, en 50-lapp, då fick hon minsann gå iväg en stund och växla. Efter 5(!) min kom hon tillbaka med min växel och ett frimärke. Hon tog fram en limburk, fäste märket med hjälp av limmet på mitt kuvert, tog fram stora stämpeln och Pang! så var det klart. Man kunde nästan skönja en min av lycka och stolthet bakom hennes fasad av butterhet när hon gav mig kuvertet, men bara nästan. Grazie, sa jag. Hon svarade inte.

Nu undrar ni säkert vad det var för superhemlig information i detta kuvert som svenska ambasaden hade skickat till mig. Då kan jag berätta att det var ett av väldigt måna dokument man behöver för att få ett Residenza (ett bevis på att man bor här). Kanske var detta det viktigaste av dem alla; ett bevis på att jag inte är gift. Det kallar jag 20 väl spenderade eurosar!

I'm back!

Man skulle kunna tro att jag satte den där apelsinen i halsen och dog. Men så är inte fallet. Jag fick ett jobb, och när det kontraktet tog slut åkte vi till Sverige på semester. Nu är vi tillbaka i Rom och jag är åter jobbsökande. Vilket betyder mer tid till att blogga. Känner också, trots 30 grader och sol ute, den känsla av nystart, energi och förnyelse som hösten bär med sig. (Kanske är det de vissna bladen i krukorna på balkongen som förleder mig, men det är ju faktiskt september och det är ju en höst-månad.)

Så, nu kör vi!

(Skulle kunna skriva som Schulman brukar göra när han börjar om; "Är ni med mig?" Men jag är lite rädd att ingen kommer svara, så jag avstår.)