Italienska posten - inte lika rolig som ryska.

Idag var jag tvungen att gör mitt första besök på posten. När jag lyckats lista ut vilken av de fyra sorters nummerlappar jag skulle trycka fram insåg jag att det var drygt 60 personer framför mig i kön. Jag tog en liten (fönster-)shoppingrunda i 40 minuter och när jag kom tillbaka var det 10 nummer kvar. Jag väntade 20 minuter till medan jag iaktog den italienska ineffektiviteten med häpna ögon. Hur kan man göra så lite på så lång tid utan att somna kan jag inte förstå. Sen var det min tur. Jag hade min lapp som jag fått i brevlådan, körkortet, nummerlappen och pengar (€20 skulle kalaset gå på). Jag var beredd, men ändå lite orolig (tidigare kontakter med italienska myndigheter har gjort mig luttrad, det händer inte så ofta att man kommer därifrån med en känsla av "mission accomplished" om man säger så.) Den buttra (underförstått att hon är butter men eftersom ni inte bor här så får jag vara övertydlig.) kvinnan tittade så länge och misstroget på mitt körkort att jag hann önska innerligt att jag hade tagit med passet. Men sen beslutade hon sig för att godkänna det. Sen började hon fylla i ett dokument (för hand) med en massa viktigt information, jag fick skriva under både en och två gånger och hon skrev ut ett papper (från datorn!) och skrev lite mer information på det, jag fick skriva under igen och till slut skulle jag få betala. Oj, en 50-lapp, då fick hon minsann gå iväg en stund och växla. Efter 5(!) min kom hon tillbaka med min växel och ett frimärke. Hon tog fram en limburk, fäste märket med hjälp av limmet på mitt kuvert, tog fram stora stämpeln och Pang! så var det klart. Man kunde nästan skönja en min av lycka och stolthet bakom hennes fasad av butterhet när hon gav mig kuvertet, men bara nästan. Grazie, sa jag. Hon svarade inte.

Nu undrar ni säkert vad det var för superhemlig information i detta kuvert som svenska ambasaden hade skickat till mig. Då kan jag berätta att det var ett av väldigt måna dokument man behöver för att få ett Residenza (ett bevis på att man bor här). Kanske var detta det viktigaste av dem alla; ett bevis på att jag inte är gift. Det kallar jag 20 väl spenderade eurosar!